Tre forskare berättar: Om patientsamtal

This page in English

Forskning visar att patient-läkarmötet har stor betydelse för patientens vårdupplevelse och prognos. Men inte sällan pratar man förbi varandra. Vi har talat med tre forskare om hur kommunikationen i vården kan förbättras.

”Tolken kan inte lösa allt”

Elisabet Tiselius, studierektor på Tolk- och översättarinstitutet, Stockholms universitet samt forskare vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet.

”När ett barn blir svårt sjukt blir föräldrarna alltid mycket involverade i vården. Men i en familj där föräldrarna har svårt att förstå svenska, tvingas barnet många gånger själv sköta en hel del kommunikation med vården. Det gör barnet dubbelt utsatt. Idag talas det 170 olika språk i Sverige. Samtidigt är bristen på tillgängliga tolkar stor. För att få en bättre överblick av var, hur och när det finns brister kartlägger vi just nu tolkanvändningen inom högspecialiserad barnsjukvård.
 

Att inte kunna språket påverkar även förmågan att orientera sig på sätt som man kanske inte tänker på. Om man till exempel inte kan läsa vårdpersonalens namnskyltar vet man inte om den man möter är läkare eller vårdbiträde. Ofta skylls kommunikationsproblem på att det saknas en tolk eller att tolken håller för låg kvalitet. Men tolken kan heller inte lösa allt, en del av de problem som uppstår när patient och vårdpersonal har olika bakgrund handlar om kulturella skillnader. Man har kanske olika bakgrundskunskaper om hur sjukdom uppstår och om man kan lita på vården som erbjuds, då spelar det ingen roll om man talar samma språk.

Väntetiden på en tolk är idag i snitt två veckor. En konsekvens av det är såklart att väldigt många samtal måste ske utan tolk. I en intervjustudie undersöker vi nu hur patienterna och deras föräldrar löser situationen på andra sätt, som att använda översättningstjänster på nätet, teckna, göra charader eller ringa en släkting. Vi djupintervjuar även tolkar med erfarenhet av barncancervård för att få med deras perspektiv. Min förhoppning är att vår forskning ska leda till bättre tolkanvändning och mer stöd till familjer i behov av tolk i framtiden.”

“Nyckeln är empatiskt bemötande”

Carl Johan Fürst, professor i palliativ medicin vid Lunds Universitet och anknuten till institutionen för onkologi-patologi, Karolinska Institutet.

“Att berätta för någon att han eller hon drabbats av en svår sjukdom kan vara svårt. Men ofta finns någon behandling att erbjuda och de allra flesta patienter vill ha behandling. Det gör samtalet lite lättare. Senare, om behandlingen visar sig ineffektiv, kan det riskera att bli mer laddat. Samtidigt är det i detta skede oerhört viktigt att det finns en ömsesidighet och att man har en dialog med patienten om till exempel risker för biverkningar och trolig prognos.

Vi ordnar sedan en tid tillbaka kurser för blivande läkare i svåra samtal. En bra bas som vi lär ut är vikten av att läkaren leder samtalet. Det kan handla om att sätta en tydlig agenda tillsammans med patienten i början av samtalet. Vi övar också på att möta olika känslor, men även uteblivna reaktioner. Tårar eller arga ord kan ibland vara lättare att hantera än tystnad. Vissa av våra övningar är så konkreta som att våga ta laddade ord, som cancer eller döden, i sin mun. Genom att öva blir det lättare både för patienten och läkaren.

Det finns riktlinjer för hur man ska gå tillväga när man lämnar svåra besked, men de saknar vetenskaplig utvärdering. I vår forskning har vi just börjat intressera oss för vad som krävs för att få dessa samtal att fungera bra. Jag tror att nyckeln är empatiskt bemötande. Om patienten känner sig sedd och förstådd, fungerar dialogen mycket bättre.

Jag har alltid tyckt att själva kontakten med patienter är väldigt spännande och har upplevt de svåra samtalen som en utmaning. Men att bli bra på samtal kräver övning, något som jag tycker att blivande läkare idag får skandalöst lite av. Det är oerhört viktigt för patienten att det fungerar bra, och även för läkarens professionella självförtroende.”

”Jag kommer att förolämpa dig nu – ok?”

Brian Hodges, psykiater och professor vid University of Toronto, Kanada.

Pris: Karolinska Institutets pris i medicinsk pedagogik 2016

”Min nyblivna kollega kände sig nervös för att möta en aggressiv patient på avdelningen. Då tog jag henne avsides i ett rum och sa: Nu kommer jag att förolämpa dig – är det ok? Jag ville ge henne möjlighet att förbereda sig på vad hon kunde tänkas få möta och hur hon skulle tackla det.

Att ta emot personliga och kränkande påhopp från en aggressiv patient eller anhörig utan att själv reagera med ilska kan vara mycket svårt, men nödvändigt för oss som arbetar inom vården. Vi behöver strategier för att möta starka känslor som stor sorg, stark oro eller förvirring, som hos en Alzheimerpatient.

Vår forskargrupp var först i världen med att studera effekten av att öva på svåra känsloladdade patientmöten i simulerade patientmöten med skådespelare. Vi såg att det gav studenterna ökad kännedom om sitt eget reaktionsmönster och möjlighet att öva sig i ett professionellt bemötande. I vår forskning har vi sett att dessa förmågor hänger ihop med läkarens kliniska kompetens. Det har lett till att man i mitt hemland Kanada, och många andra länder, sedan länge inkluderat kommunikationsförmåga i läkarstudenters slutexamina. Jag tror det skulle vara bra om detta också utgjorde en ännu större del i utbildningen av svenska studenter.

Jag tror att den kommunikativa delen av patient-läkarmötet kommer att bli allt viktigare. Medicinsk kunskap, diagnostisk och teknisk skicklighet är tillgångar som ganska snart kommer att kunna hanteras av robotar. Kvar finns vår potentiella förmåga att visa medkänsla. Utan den är sjukvården ingenting.”

Berättat för Cecilia Odlind, först publicerat i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 4, 2016.