Paul Lichtenstein: "Det kommer aldrig att finnas ett gentest för otrohet"

I ett annat liv skulle Paul Lichtenstein gärna vara politiker och se till att barn som svikits av samhället får rätt hjälp. Men nu försöker han istället bidra till ett bättre samhälle genom ökad kunskap om orsakerna till sociala problem. Ett av hans mest intressanta forskningsresultat - och ett av de mest missförstådda - är enligt honom själv den "otrohetsgen" som medierna rapporterade om sommaren 2008.

Bild på Paul LichtensteinPaul Lichtenstein är sociologen som tog hjälp av genforskning och tvillingar för att nå en djupare förståelse för varför människor blir som de blir. Numera är han professor i genetisk epidemiologi och tycker att han har kommit en bra bit på vägen mot ett svar. Hans framgångsrecept är enkelt.

– Om man ska kunna bidra med något i den här branschen måste man ta hänsyn till bådearv och miljö. Och det finns det ingen annan som gör utom jag själv, tillägger han med tydlig ironi och brister ut i sitt karaktäristiska skratt.

Paul Lichtenstein skrattar ofta, även när det finns ett mått av allvar i det han säger. Han har ägnat hela sin forskningskarriär åt att studera den relativa betydelsen av gener och miljöfaktorer för människors utveckling, med fokus på sjukdomar och problematiska beteenden.

En av hans främsta slutsatser är just att kunskap om både biologi och om sociala omständigheter behövs för att förstå varför människor får problem, vare sig det handlar om psykisk sjukdom, kriminalitet eller något annat. Det tycker han ofta glöms bort i debatten kring arv och miljö.

– Det går i vågor, antingen fokuserar man på miljön eller på arvet. Under andra världskriget fanns det till exempel en stark övertro på genernas makt, och under sextio- och sjuttiotalet trodde man att allt var socialt betingat. Forskningen har gått framåt men många lever kvar med föreställningar från tiden de växte upp i, säger han.

Själv är Paul Lichtenstein ett barn av sextiotalet. När han efter sina sociologistudier kom till Karolinska Institutet var han vad han kallar "miljötroende".

– Om någon sa arv eller miljö, så sa jag att det är miljön! Det hade jag lärt mig.

Förändrad världsbild

Vändpunkten kom med hans första egna forskningsresultat. Han ville bekräfta vad han redan ansåg sig veta - att människors val av yrke och utbildning är ett resultat av den miljö de kommer från. Men till sin stora förvåning upptäckte han att även genuppsättningen har en inverkan. I senare studier visade han att gener också påverkar risken för att råka ut för olyckor och skilsmässor.

– Hela min avhandling var en stor överraskning. Det förändrade min världsbild helt och hållet, säger han.

Nu femton år senare är det enligt Paul Lichtenstein fortfarande svårt för många människor att hitta en plats för genforskningen i sin världsbild. Särskilt när det handlar om geners inverkan på sådant som människor upplever att de har kontroll över, som beteenden och relationer.

Kanske är det därför hans forskning ofta väcker mediernas intresse. Sommaren 2008 publicerade Paul Lichtenstein en studie om en gen som påverkar mäns benägenhet att knyta an till sin partner. Den gav upphov till en riktig mediecirkus med tidningsrubriker om en "otrohetsgen" som "styr mäns relationer med kvinnor". I själva verket var genens påverkan mycket begränsad, och otrohet hade forskarna inte alls tittat på.

– Visst var jag orolig för reaktionerna när jag gick ut med resultaten eftersom jag visste att de skulle kunna missförstås. Man vill ju inte bli framställd som en galen forskare.

Men bortsett från några överdrivna rubriker tycker Paul Lichtenstein ändå att nyhetsrapporteringen i stort gav en korrekt, om än ytlig, bild. Han blev mer besviken på diskussionen i efterföljande krönikor och TV-soffor.

– Det är klart att det vore bättre om man inte satt tveksamma rubriker, men jag har svårt att bli upprörd över det. Det är lätt för mig att säga att tidningarna ska förklara allt, men verkligheten ser ju inte ut så. Då tycker jag att ett större ansvar vilar på de samhällsdebattörer som väljer att kommentera och diskutera nyheten.

Nu blev det en del diskussioner om otrohetsgener och att män inte skulle vara ansvariga för sina handlingar. Om man hade tittat efter i vår studie skulle man ha sett att det är väldigt långt ifrån vad vi kom fram till, säger han.

Bidra till samhällsdebatten

Han får ofta frågan om han testat sig för genen i fråga, vilket han inte har.

– Det skulle vara helt meningslöst att göra det eftersom effekten av genen är så liten. Jag tror aldrig att det kommer att finnas ett gentest som kan förutsäga om en person blir lycklig i sitt äktenskap, kommer att vara otrogen, har hög IQ eller någonting sådant. Däremot finns det många gener som påverkar de här egenskaperna, säger han.

Paul Lichtenstein njuter inte av publicitet och är noga med att mediekontakterna sker i rätt sammanhang. Han blir ofta erbjuden att delta i debatter som kanske äger rum samma kväll, men han tackar alltid nej eftersom det inte känns seriöst.

– Men jag tycker absolut att vi har ett ansvar att gå ut med forskningsresultat till allmänheten. I det långa loppet hoppas jag att det leder till att människor får bättre möjligheter att förstå vad forskningen säger, och att det i sin tur bidrar till en bättre samhällsdebatt.

Möjligheten att påverka samhället ser Paul Lichtenstein som en viktig del i att vara forskare, inte minst när det gäller barn som far illa.

– Jag vill bidra till att barn med exempelvis ADHD får bättre hjälp så att de kan leva ett bra liv, och jag tror att vår forskning har gjort mycket gott. Idag vet vi ganska mycket om hur ADHD andra utvecklingsproblem uppstår, och det gör att det finns bättre möjligheter att till exempel utveckla behandlingar.

Svenska Tvillingregistret

Hans forskning är beroende av tillgången till befolkningsregister som gör det möjligt att följa människor över lång tid. Paul Lichtenstein är själv huvudansvarig för det svenska tvillingregistret, som är en ovärderlig resurs i forskningen kring arv och miljö. Sverige är känt för sina många register, men Paul Lichtenstein anser att några av de allra viktigaste registren fortfarande saknas. Det är sådant som kan få honom att önska att han var politiker.

– Det finns väldigt lite register och uppföljning när det gäller samhällets insatser för att hjälpa barn med olika typer av problem. Inom socialtjänsten finns faktiskt ingenting, och vilka åtgärder som sätts in avgörs till stor del av modenycker. Till exempel vill nu Stockholms socialborgarråd att det ska bli lättare att adoptera fosterbarn. Det kanske är bra - men ingen vet, för det går inte att forska på förrän ett ordentligt register införs.

Valet att bli forskare har inte alltid känts självklart för Paul Lichtenstein. Men "saker har fallit på plats" och det är tydligt att han älskar sitt jobb.

– Det handlar delvis om att förstå hur saker hänger ihop, att hela tiden få söka ny kunskap. Men framför allt är det ett jobb där jag får vara kreativ. Det är en kick varje gång jag får en idé till en ny hypotes som går att testa, säger han.

Men visst har yrket sina baksidor, till exempel den inneboende långsamheten. Han tycker om att få saker gjorda, och tröga samarbeten och refuserade artiklar som måste omarbetas kan gå honom på nerverna. "Han tänker lika snabbt som han pratar, och ingen pratar snabbare än Paul", säger en kollega på tal om att samarbeta med Paul Lichtenstein.

– Det höga tempot kan nog vara jobbigt för min omgivning. Mina doktorander känner ofta att jag förväntar mig att se resultat nästa dag. Och det gör jag egentligen också, även om jag vet att det egentligen tar ett år.

Text: Ola Danielsson, publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 4/2008

Länkar

EpidemiologiGenetikPersonporträttProfessor