Marie Åsberg tröttnar aldrig på människans inre

Marie Åsberg satte utmattningssyndrom på forskningskartan i tumultet efter nittiotalets stora nedskärningar. Nu försöker hon få oss att inse vikten av en arbetsmiljö som inte gör människor sjuka.

Bild på Marie Åsberg– Jag är bra på att koppla bort jobbet, annars skulle jag väl inte ha blivit så här gammal, säger Marie Åsberg.

Det har gått åtta år sedan Marie Åsberg passerade pensionsåldern. Med en fem decennier lång karriär som kliniker, forskare och professor inom psykiatri bakom sig vore det inte konstigt om hon börjat fundera på att trappa ner. Istället har hon precis skickat in en ansökan om anslag för ett nytt forskningsprojekt - om utmattningssyndrom. Men så är hon också världens kanske främsta expert på hur man undviker att gå in i väggen.

Historien om utmattningssyndrom börjar, för Marie Åsberg, i slutet av 1990-talet då försäkringsbolagen undrade varför sjukskrivningarna sköt i taket. Många av de sjukskrivna hade sökt hjälp för depression. Men när Marie Åsberg och hennes kollegor började genomföra intervjuer visade det sig att det var fråga om ett tillstånd som inte fanns beskrivet inom psykiatrin. Depressionen klingade snabbt av, men kvar fanns en förlamande trötthet. De allra flesta upplevde att det var just arbetet som var orsaken - de beskrev det som att de blivit utbrända.

Ordet fastnade men betydelsen var, och är än i dag, vag. Kändisar sa i medierna att de kände sig utbrända när de kanske egentligen var trötta. En socialförsäkringsminister påstod så sent som år 2007 att hon under perioden i slutet av 1990-talet haft en släng av utbrändhet och minsann inte behövde sjukskriva sig. Och så vidare...

Myntade begreppet utmattningssyndrom

När andra var upptagna med att debattera utbrändhetens status forskade Marie Åsberg intensivt om vad som egentligen hade drabbat patienterna. I början av 2000-talet gav hon rekommendationen till Socialstyrelsen att tillståndet istället officiellt skulle benämnas utmattningssyndrom. Och så blev det.

– Det behövdes ett begrepp med lite tyngd i för att folk skulle förstå allvaret, och det fångar bra vad det faktiskt är, säger hon.

Vid utmattningssyndrom har kroppens stressystem blivit trubbigt och okänsligt. De hormoner som utsöndras i en stressig situation och normalt utlöser en stressreaktion har inte längre någon effekt. Personen känner sig ständigt trött, och tröttheten blir kvar hur mycket han eller hon än sover.

– Ofta finns en depression med i bilden initialt, men den går att behandla. Utmattningen däremot finns kvar under lång tid och den finns det inget bra sätt att bli av med, säger Marie Åsberg.

De rehabiliteringsinsatser som fungerar bäst har alla gemensamt att de involverar arbetsplatsen. Och att en pressad arbetssituation är en del av orsaken är uppenbart. Det finns ett statistiskt säkerställt samband mellan personalneddragningarna inom vården i början av 1990-talet och de ökade sjukskrivningarna fem år senare.

Svårt att bota men lättare att förebygga

Marie Åsberg ägnar idag merparten av sitt engagemang till att motverka att historien upprepar sig. För forskningen visar att utmattningssyndrom kan förebyggas effektivt om arbetet anpassas till människors förutsättningar. Problemet är bara att samhällsutvecklingen går i motsatt riktning.

– Alla i samhället jobbar och organisationerna blir mer och mer slimmade. Det går bra så länge alla är friska, men om en person blir snuvig så får fem andra mer att göra. Och om de redan jobbar på max så blir snart en till person sjukskriven. Då är risken stor för en masseffekt där halva personalstyrkan går in i väggen, säger hon.

Budskapet är att alla organisationer måste ha marginal för att människor blir sjuka eller behöver vila, om inte annat av ren självbevarelsedrift. För bortsett från det personliga lidandet kostar utmattningssyndrom pengar. Det är den andra saken hon anser att politiker och företagsledare har missat.

– Psykisk ohälsa kommer inte direkt, utan det tar några år efter en neddragning eller omorganisation innan sjukskrivningarna börjar öka. När man budgeterar inför en förändring räcker det därför inte att se två år framåt utan man måste ha ett mer långsiktigt perspektiv, det borde påverka vilka beslut man fattar, säger Marie Åsberg.

Det bästa sättet som Marie Åsberg har hittat för att förebygga utmattningssyndrom är enkelt. En person på jobbet snabbutbildas i att leda en samtalsgrupp, som får träffas regelbundet.

– Det finns ingen expert med i gruppen utan medarbetarna tar helt enkelt del av varandras strategier för att hantera stress. Det funkar, det minskar sjukskrivningarna, säger Marie Åsberg.

Särskilt viktigt är det att sådana grupper finns för chefer, som har en ensam och utsatt roll. I synnerhet gäller det nyblivna chefer som gått från att vara vanliga anställda på arbetsplatsen. Marie Åsberg ser mönstret upprepa sig gång på gång.

– Man plockar upp någon från golvet som är duktig, ansvarstagande och stresstålig. Det är roligt till en början. Men de får ingen utbildning i vad det innebär att vara chef. De sätts att lösa de svåraste problemen samtidigt som de förlorar sin naturliga stödgrupp. Snart blir de sjukskrivna och kommer inte tillbaka, säger hon.

Och välfungerande chefer är extremt viktigt för den psykiska hälsan på en arbetsplats. För den enda som kan hindra en anställd från att gå in i väggen - det är chefen, menar Marie Åsberg.

– Det hör till sakens natur att man driver sig själv till att få utmattningssyndrom, personen själv ser inte vad som är på väg att hända. De anhöriga kanske ser, men det är mycket svårt för dem att påverka vad som sker på jobbet, säger Marie Åsberg.

Stort samvete ökar risken

För människor som arbetar i högpresterande och konkurrensutsatta miljöer kan det vara särskilt svårt att själv göra något åt sin situation. Hon tar forskningsvärlden som ett exempel hon själv känner väl, där den enskilda forskaren kan känna sig ensam och i konkurrens med sina kollegor. Samma sak gäller på många andra arbetsplatser.

– Det finns en kultur av att man ska kunna jobba en bra bit över 40 timmar i veckan. Många skäms för att de inte orkar och drar sig för att prata med någon, säger Marie Åsberg. Följden blir att många ger sig ut på nätet för att söka någon form av hjälp i stället. En google-sökning på ordet stress ger i skrivande stund 448 miljoner träffar.

– Tänk dig att du är stressad och samtidigt ska orientera dig i all den informationen, du blir lamslagen.

Det hindrar henne inte från att själv ge sig ut i cyberrymden. Hon planerar att skapa ett forskningsbaserat webbverktyg som till en början ska lanseras på Karolinska Institutet, men sedan också i andra organisationer. Anställda ska genom några klick kunna svara på ett antal frågor och direkt få veta om han eller hon riskerar att gå in i väggen. Den som önskar ska sedan kunna gå vidare och få fördjupad information eller delta i ett internet-baserat KBT-program.

Sorgligt nog är det just de egenskaper som uppmuntras i samhället som får människor att gå in i väggen. Det är ambitiösa, duktiga och driftiga människor som drabbas. Och människor med känsligt samvete.

– Många av de drabbade är människor som sätter andra framför sig själva. De finns i alla yrken, men särskilt inom vård och skola. Många har också en liknande roll privat, säger Marie Åsberg.

Forskningen tyder på att många av de drabbade har en minskad fysiologisk stresskänslighet redan innan tillståndet börjar utvecklas. Förklaringen, tror Marie Åsberg, kan vara en genetisk känslighet tillsammans med mycket stress tidigt i livet.

– Om man råkar ut för en massa jävelstyg när man är liten så skruvas stressystemet ner för att man ska orka. Och eftersom alla system i kroppen kalibreras i barndomen så är det inte så konstigt att oförmågan att svara på stress följer med i vuxen ålder.

Marie Åsberg tycker själv att hon har haft tur. När hon började som forskare var tempot lugnare, och hon hade en bra chef. Hon är inte säker på att hon att hade klarat sig lika bra i dagens mer "industriella" forskningsklimat. Men hon fortsätter att brinna för att förstå människors inre världar, och hon tänker inte sluta förrän forskningspengarna sinar.

– Jag tror att det är bra att det finns gamlingar i forskningen. Jag jobbar numera normala arbetstider och gräver inte ner mig i varje forskningsdetalj, men jag har en överblick som yngre forskare saknar, säger hon.

Kort om Marie Åsberg

Titel: Professor emerita i psykiatri vid institutionen för kliniska vetenskaper, Danderyds sjukhus

Ålder: 75 år

Motto: Gör det så enkelt som möjligt, men inte enklare

Motto 2: Om det inte vore för Guds nåd kunde det vara jag själv

Så kopplar jag av: Mediterar och läser

Text: Ola Danielsson, publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 2 2013

Länkar

PersonporträttProfessorPsykiatriPsykisk ohälsa