Maria Feychting: Bra forskning bevisar inte hypoteser utan testar dem

Kontroversiella ämnen som hälsoeffekter av mobiltelefonstrålning och kraftledningsfält avskräcker inte epidemiologen Maria Feychting. Hennes mål: att med hjälp av högkvalitativ forskning och med öppet sinne ta reda på hur det faktiskt ligger till.

Att systematisk leta efter mönster och sammanställa dem har alltid tilltalat Maria Feychting. Som ung övervägde hon först att studera kemi - "men där var ju allt redan systematiserat". I stället vände hon blicken mot samhällsfrågor och hamnade på en utbildning i utredningssociologi på Stockholms universitet.

– Men sociologi var för flummigt för mig. Däremot tyckte jag att statistik och undersökningsmetodik var intressant, minns hon.

Efter en kortare tid med registerforskning på institutionen för sociologi vid Stockholms universitet anställdes hon 1985 som forskarassistent vid det som idag heter Institutet för miljömedicin vid Karolinska Institutet, där hon sedan stannat kvar.

Hittade samband

Forskningen kom att handla om hälsoeffekter av icke joniserande strålning och ett av hennes första projekt handlade om det eventuella sambandet mellan leukemi, blodcancer, hos barn och magnetfält från kraftledningar. En forskningsrapport från USA hade visat på ett samband och orsakat mycket skriverier men studien var hårt kritiserad på grund av okonventionell metodik och alltför grova mätmetoder. Det fanns heller ingen känd biologisk mekanism som skulle kunna förklara sambandet.

Maria Feychting och hennes kollegor bestämde sig för att undersöka alla barn och vuxna som bott inom 300 meter från en kraftledning i Sverige vilket resulterade i cirka 500 000 individer. Genom att få information om kraftledningarnas konstruktion och belastning från kraftbolagen behövde forskarna inte komma in i husen för att göra mätningar, utan kunde istället beräkna magnetfälten storlek. De kunde på så vis undvika bortfall i stor utsträckning.

Resultaten - som senare bekräftats i flera samstämmiga europeiska och amerikanska studier - visade att risken att drabbas av leukemi för barn som bodde i hus med höga magnetfält var ungefär dubbelt så stor jämfört med andra barn. Det ledde till att Världshälsoorganisationens organ IARC, International Agency for Research on Cancer, skrev i sin utvärdering att extremt lågfrekventa elektromagnetiska fält möjligen är cancerframkallande, trots att en känd biologisk mekanism saknas än idag.

Allmänhetens oro driver forskningen

För Maria Feychting skulle det visa sig att studieresultaten för barnleukemi var ovanligt samstämmiga; i stort sett alla studier visade på ett samband. Många undersökningar eller utvärderingar som hon senare genomfört, exempelvis koppling mellan kraftledningar och bröstcancer eller hjärtinfarkter, har tvärtom kunnat slå fast att samband saknas.

– Det är lite speciellt med mitt forskningsområde, detta att det är minst lika viktigt att kunna fastställa avsaknad av samband som att hitta eventuella samband. Det har att göra med att det finns en utbredd oro bland allmänheten att elektromagnetiska fält skulle vara skadliga för hälsan. Det är denna oro som driver forskningen, inte en faktabaserad misstanke om att det är farligt, menar Maria Feychting.

Detsamma gäller kanske i ännu högre grad hennes forskning om hälsoeffekter av mobiltelefonanvändning. Att så många människor är oroliga över den nya tekniken, men också att det skulle kunna få mycket stora konsekvenser för folkhälsan om det visade sig att mobiltelefonanvändningen gav negativa hälsoeffekter, är orsakerna till att detta är viktigt att undersöka, enligt Maria Feychting. Men det faktum att många känner oro är också något som utnyttjas av vissa forskare inom fältet, menar hon.

– Att hitta samband, gärna ökade risker, skapar lättare uppmärksamhet och feta rubriker. Det lockar en del forskare att göra omotiverade kategoriindelningar och undergruppsanalyser som sedan måste testas i onödan i andra studier, säger hon.

Att forskningsfältet drar till sig en del sensationssökande forskare är dock inget som skrämmer Maria Feychting från att ägna sig åt detta, inte heller kritik om att hon och de andra forskarna skulle vara "köpta av mobiltelefonindustrin".

En mycket stark integritet hjälper henne enligt kollegor att stå för sin sak när det blåser från olika håll. Ett starkt rättspatos gör att hon upprörs av oseriös forskning, något som enligt henne själv är en av drivkrafterna till att vilja fortsätta bidra med seriös forskning till fältet.

– Vissa forskare vill väldigt gärna bekräfta sina egna hypoteser. Men bra forskning bevisar inte hypoteser utan testar dem. Man måste alltid vara öppen för vad resultaten visar. Målet är ju att hitta en ökad risk - men bara där det finns en verklig sådan, säger hon.

Kristisk läggning viktig

Att göra den statistiska beräkningen i en epidemiologisk analys går fort. Men att samla in data tar lång tid, likaså att i efterhand kontrollera för bortfall, granska felkällor och testa alternativa förklaringsmodeller. Att vara som Maria Feychting - systematisk, noggrann och tålmodig - är därför mycket lämpligt för en epidemiolog, enligt henne själv. Men att framhäva sig själv ligger inte för henne; hon arbetar i det tysta och tycker att resultatet ska tala för sig själv, något som hon tror ibland kan vara till hennes nackdel i en konkurrensutsatt forskarvärld. En fördel däremot är den kritiska läggningen.

– Epidemiologer är nog bland de mest självkritiska forskare som finns. Att vi inte kan randomisera data, det vill säga slumpmässigt dela upp data i exponerings- och kontrollgrupp, gör att vi är vana vid att granska resultaten mycket noggrant i efterhand, säger hon.

Det praktiserades inte minst i en aktuell internationell studie, Interphone, där Maria Feychting medverkat där man undersökte om mobiltelefonanvändning i upp till tio-femton års tid ökar risken för hjärntumör. Här exemplifieras många av svårigheterna med epidemiologiska tillbakablickande, så kallade retrospektiva, studier. Det är självklart inte lätt att i efterhand minnas hur mycket man talat i mobiltelefon för tio år sedan. En del av dem som drabbats av hjärntumör kan tendera att överdriva sin användning och de svarar i högre utsträckning att de talat i telefon på den sida där hjärntumören sitter, än vad som faktiskt är fallet.

– Denna benägenhet att minnas fel i efterhand gäller framförallt när man studerar något som redan är så omskrivet och allmänt debatterat som mobiltelefonstrålning. Det är svårt att smyga in frågor om mobiltelefoner i en studie om hjärntumörer utan att det uppmärksammas av deltagarna som då riskerar ledas till att svara i en viss rikting, säger Maria Feychting.

Problemet kan man komma åt delvis genom att exempelvis använda sig av data om samtalstid från mobiltelefonoperatörerna, något som görs i en ny så kallad prospektiv, det vill säga framåtblickande, studie där deltagarna följs i ett antal år. Det ger säkrare data, något som fortfarande, enligt Maria Feychting, behövs för att säkert kunna svara på om det finns risker med långtidsanvändning av mobiltelefoner.

– Vad den visar får vi se, säger hon.

Text: Cecilia Odlind. Publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 3 2010.

Länkar

EpidemiologiMiljömedicinPersonporträtt