Elisabeth Faxelid: "Jag är såld på forskningen"

Länge har hon brunnit för jämställdhetsfrågor och utbildning men ganska sent i livet upptäckte hon tjusningen med forskning. Idag kombinerar barnmorskan och forskaren Elisabeth Faxelid sina passioner i sitt arbete kring reproduktiv hälsa i låginkomstländer.

Dömt att misslyckas. Det sa många när Elisabeth Faxelid startade sitt avhandlingsarbete om partnerspårning till patienter med sexuellt överförbara sjukdomar i Zambia. Men hon var envis och ville hitta ett sätt att öka förståelsen för att det är viktigt att inte bara behandla sig själv utan även samtliga sexuella partners när man drabbats av könssjukdom. Patienter som konstaterats smittade av en könssjukdom delades in i två grupper där den ena gruppen fick tio minuters extra rådgivning.

 Många trodde inte att det skulle gå att påverka de zambiska männen men det visade sig tvärtom att den extra informationen hade god effekt och många fler i den gruppen kontaktade sina partners. De män som inte berättade var rädda för att kvinnorna skulle begära skilsmässa eller skadestånd, säger Elisabeth Faxelid.

Däremot visade det sig vara svårare att få kvinnor som drabbats av en könssjukdom att kontakta de män som de haft sex med.

– Resultaten förvånade oss först men förklaringen hittar man i kvinnornas betydligt lägre ställning i samhället. Kvinnorna riskerade så mycket mer, de var rädda att bli misshandlade eller utkastade från hemmet av sina män, säger hon.

Afrika skrämde först

Studien gjordes under mitten av 1990-talet och sedan dess har Elisabeth Faxelid fortsatt att ägna sig åt forskning om reproduktiv hälsa bland unga i flera olika utvecklingsläder, framförallt i södra Afrika. Men att hon skulle hamna där var långt ifrån självklart från början. Länge levde hon en vardaglig tillvaro med små barn och ett fast jobb som lärare på Barnmorskeutbildningen vid dåvarande Hälsohögskolan i Stockholm. Afrika skrämde henne snarast.

– Jag var rädd inför tanken att åka dit och kände ingen längtan, berättar hon.

Men i vidareutbildningssyfte hamnade hon på avdelningen för internationell hälsa, IHCAR, vid Karolinska Institutet, för att studera svenska kvinnors och mäns upplevelser av klamydia. Under tiden dök hiv upp på världskartan. Elisabeth Faxelids dåvarande chef Göran Sterky, som insåg vikten av att även barnmorskor deltog i forskningen kring hiv, omvärderade ett tidigare löfte om att "det nog visst skulle gå bra att arbeta på IHCAR utan att resa utomlands". Vid IHCAR fanns också barnmorskan och forskaren Anna-Berit Ransjö-Arvidsson som - långt före henne själv - var övertygad att detta var något som passade Elisabeth. Så kom det sig att hon som 40-åring reste iväg till Zambia och sitt livs första möte med ett fattigt afrikanskt land.

– Jag tyckte det var förfärligt att se hur påvert många hade det. Men det fanns ingen återvändo, jag blev helt såld på både Afrika och forskningen, säger Elisabeth Faxelid.

Studierna kretsar ofta kring unga, utsatta kvinnor

Sedan dess har hon varit på ett 40-tal besök i både Afrika och Asien och har vänner i hela världen. Hon beskriver möjligheten att få bedriva forskning som ett enormt privilegium och något som närmast utvecklats till ett basalt behov.

Många av de studier Elisabeth Faxelid genomfört har kretsat kring unga och ofta mycket utsatta kvinnor, som till exempel en studie på prostituerade i Laos eller ett projekt om hur man kan minska antalet oönskade graviditeter hos unga kvinnor i Uganda, som har ett av världens högsta födelsetal.

Och just nu undersöker hon och hennes doktorand hur man genom operation kan hjälpa ugandiska kvinnor som drabbas av så kallade fistlar, onormala förbindelser mellan vagina och urinblåsan eller urinröret, som uppkommit i samband med alltför utdragna förlossningar.

– Dålig förlossningsvård leder till att dessa kvinnors problem inte uppmärksammas i tid, de drabbas av urinläckage, missfall, infertilitet och utstötthet. Om kvinnorna fick hjälp tidigare i förlossningsskedet skulle dessa tragiska öden i många fall kunna undvikas, menar Elisabeth Faxelid.

Minska mödradödlighet genom utbildning

Som barnmorska och engagerad i internationell reproduktiv hälsa är hon väl insatt i de stora risker som är förenade med att föda barn på många håll i världen.

Ett av FN:s så kallade millenniemål är att minska dödsfall i samband med graviditet och förlossning med 75 procent före år 2015. Det går inte så bra. Varje dag dör cirka tusen kvinnor på grund av komplikationer kring graviditet och förlossning. Det finns studier som tyder på att mödradödligheten sjunker något men exakta siffror är svåra att få fram och målet är fortfarande mycket långt borta.

Elisabeth Faxelids recept på att minska mödradödligheten är att utbilda fler och bättre barnmorskor och att födande kvinnor bereds plats på sjukhusen.

– Idag innebär sjukhusen i många utvecklingsländer ofta en mycket negativ miljö att föda barn i. Förstagångsföderskor kommer dit unga, ensamma och utan erfarenhet. De får ett negativt bemötande och blir lämnade långa stunder på grund av tidsbrist. Det gör att många väljer att föda hemma eller väntar in i det längsta med att söka vård, något som inte sällan slutar i katastrof, säger Elisabeth Faxelid.

Arbetar för likabehandling

Även om hon inte arbetat som barnmorska på många år och därför "känner sig mer som en pedagog" kan hon fortfarande i sömnen drömma om att hon assisterar vid en förlossning, något som hon menar är en "alldeles speciell känsla".

– Det är en intensiv och spännande upplevelse. I Sverige har också barnmorskans roll under åren förändrats på ett positivt sätt. Idag handlar det mer om att hjälpa kvinnan att själv föda på det sätt som känns bäst för henne, säger Elisabeth Faxelid.

Att i sin forskning ha tagit del av många utsatta kvinnors berättelser och vardag har påverkat hennes syn på jämställdhetsfrågor.

– Jag har många gånger blivit upprörd över att se hur män beter sig. Och med jämna mellanrum tycker jag mig se samma tendenser hemma i Sverige, om än i lite mildare form, säger Elisabeth Faxelid.

På Karolinska Institutet har hennes jämställdhetsengagemang lett till att hon sitter med i styrelsen för centrum för genusmedicin och att hon har fått i uppdrag att arbeta med likabehandlingsfrågor i grundutbildningarna. Det är ett sätt att konkret arbeta för förändring. Även i sitt forskningsarbete ser hon möjligheter att påverka, till exempel i ett SIDA-stött interventionsprojekt i Uganda. Där studerar man om utbildade barnmorskor kan ge lika god vård efter spontan och illegalt utförd abort som läkare för att därmed kunna minska mödradödligheten. Men främst ser hon sitt arbete, som till stor del handlar om att handleda afrikanska studenter, som kapacitetsbyggande.

– Genom att forskarutbilda personer i dessa länder ökar vi kunskap och kompetens, en förutsättning för unga människor att kunna påverka framtiden. Vi måste satsa på ungdomarna - inte minst unga kvinnor i fattiga länder - de är vår framtid, säger Elisabeth Faxelid.

Text: Cecilia Odlind, publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 1, 2011

Länkar

PersonporträttProfessorReproduktionsmedicin