Christer Betsholtz: "Jag har inget emot att krossa mina egna hypoteser"

Enligt kollegorna är det en unik kombination av ödmjukhet, entusiasm och målmedvetenhet som har gjort Christer Betsholtz till ett stjärnskott inom sitt forskningsfält. Själv säger han att det är hederlig gammal nyfikenhet och en förmåga att vända motgångar till något positivt.

Bild på Christer Betsholtz

Christer Betsholtz är navet som en hel arbetsplats snurrar runt. Åtminstone är det intrycket efter de första fem minuterna i hans arbetsrum på institutionen för medicinsk biokemi och biofysik. Ett antal telefonsamtal och frågor från kollegor som tittar in från korridoren hinns med innan vi sätter oss, varav de flesta handlar om den nästan färdiga ansökan som flimrar på datorskärmen och som ska skickas samma dag. Ansökningar ska det dock bli färre av de kommande åren. Christer Betsholtz har tilldelats Söderbergs forskningsprofessur i medicin, vilket innebär att hans lön och forskning är säkrad i fem år framåt.

– Det är en jättestor ära och ett erkännande som jag nästan blir generad över. Pengarna ger större utrymme att improvisera, att plötsligt satsa på de saker som verkar mest lovande just nu, säger han.

Världsledande inom sitt forskningsfält

Drömmen att bli forskare - "av typen upptäcktsresande snarare än matematiker" - fanns redan som barn. När Christer Betsholtz så småningom gick på läkarlinjen i Uppsala och vid 22 års ålder fick möjlighet att göra ett avbrott i studierna för att forska tvekade han inte.

– Jag hade för avsikt att slutföra läkarstudierna, men det där studieuppehållet varar faktiskt än idag.

En bidragande orsak till att han aldrig återgick till den kliniska banan var att det på den tiden var relativt lätt att få en forskartjänst direkt efter disputationen.

– Cancerfonden utlyste tre tjänster det året och vi var fyra sökande i hela landet. I dag är det väl snarare 50 sökande per tjänst, säger han.

Christer Betsholtz räknas som en av världsledarna inom sitt forskningsfält, som handlar om blodkärls utveckling och deras roll i olika vävnader. Den röda tråden går tillbaka ända till doktorandprojektet om tillväxtfaktorn PDGF och dess roll i cancerutveckling. När Christer Betsholtz senare slog ut genen för PDGF i möss för att se vilka normala funktioner den hade visade sig något oväntat: mössens blodkärl läckte, och en celltyp - pericyterna - saknades helt. Världens blodkärlsforskare hade dittills fokuserat på endotelcellerna som täcker kärlens insida. Nu stod det klart att kärlens utsida täcks av pericyter, och att även dessa spelar en viktig roll för blodkärlens funktion.

– Det var ett genombrott som lade grunden för många forskningsprojekt och frågeställningar som vi arbetar med än idag, säger Christer Betsholtz.

Finns inga enkla lösningar

Den snabba expansionen av forskningsfältet förde med sig hopp om att nya, revolutionerande, sätt att bota sjukdomar skulle kunna utvecklas, bara några avgörande pusselbitar föll på plats. Christer Betsholtz har själv arbetat för nya behandlingsformer mot cancer som bygger på att blodförsörjningen till cancertumörer hindras. Idag finns ett par läkemedel som bygger på den principen men de har inte levt upp till de höga förväntningarna. Christer Betsholtz tror inte heller att några plötsliga genombrott, ur patienternas synpunkt, är nära förestående.

– Nej, jag har blivit mer luttrad med åren. Naturen visar oss om och om igen att det inte finns några enkla lösningar eller magiska steg. Vi måste lära oss väldigt mycket mer om de molekylära mekanismer som är inblandade innan vi kan nå verklig framgång, säger han.

En naturlig del av att vara forskare är att ofta upptäcka att saker inte är som man tror eller vill, något som kunde kännas tufft i början av karriären.

– Då kunde en forskningsmotgång innebära att månaders arbete var totalt bortkastat, det var i alla fall så man såg det, säger han.

Idag, när han är forskargruppledare med 27 års forskningserfarenhet har motgångarna fått en helt ny innebörd, delvis därför att ekonomi och karriärutsikter inte längre står och faller med enskilda projekt.

– Jag kan ärligt säga att jag inte har något emot att krossa mina egna hypoteser, även om jag föredrar att det är jag själv och inte någon annan som gör det. Jag tycker om när saker tar oväntade vändningar som kanske innebär att man måste sätta sig in i ett nytt fält eller lära sig grundläggande saker om ett nytt organ. Det är vansinnigt roligt!

Forskar av rätt anledning

En kollega tror att Christer Betsholtz har blivit framgångsrik därför att han forskar av rätt anledning: att han helt enkelt tycker att det är väldigt kul. Själv säger han att den mest närliggande drivkraften i vardagen är nyfikenhet.

– Jag har alltid varit intresserad av biologi och nyfiken på hur saker fungerar i naturen, och jag får också en del av min inspiration från att vara i naturen. Det som gör mig glad är nya spännande resultat som kommer i gruppen. Ibland kan det gå många månader utan att det kommer riktigt bra resultat, men ibland bara rasar de in. Den senaste månaden har varit riktigt bra, säger han.

I yrket ingår att regelbundet tala om sin egen forskning på konferenser, något som kan ge upphov till en viss "okonstruktiv press" att leverera nya spännande resultat trots att det kanske inte finns några, särskilt då auditoriet till stor del består av väl insatta kollegor. Samtidigt framhåller han att en av de största behållningarna med att forska är just utbytet med kollegorna runt om i världen, känslan av att tillsammans bygga något större.

– Det är fantastiskt när man märker att människor i andra länder som man kanske aldrig har träffat har läst och påverkats av ens arbete, säger han.

Christer Betsholtz upplever Karolinska Institutet som en bra forskningsmiljö där den rätta kompetensen finns tillgänglig nästan oavsett vad man vill göra eller lära sig. Dessutom finns här en samarbetsanda som gör att han trivs. Men han är inte sen med att påpeka att det finns saker som kan bli bättre.

– Det finns mycket kvar att önska när det gäller infrastruktur och tillgång till core-faciliteter som är nödvändiga för modern biomedicinsk forskning. På det området ligger vi efter i förhållande till de världsledande universitet som vi jämför oss med. Det är ett generellt problem för alla svenska universitet, men jag tror och hoppas att KI framöver ska bli bättre på att förse sina forskare med den utrustning de behöver, förklarar han.

Många bollar i luften

Förutom att forska och leda sin forskargrupp har Christer Betsholtz de senaste åren arbetat med att bygga upp ett nytt djurhus vid Karolinska Institutet, som han nu är föreståndare för. De många engagemangen har tidvis varit svåra att kombinera. En tidigare kollega säger att Christer Betsholtz kan vara svår att få tag på, men att han samtidigt är unik i sin ohierarkiska ledarstil och sin support av unga forskare. Själv undrar han ibland om han inte avskräcker yngre medarbetare från att satsa på en forskarkarriär, bara genom att vara så upptagen.

– Det kanske inte alltid syns på mig hur mycket jag egentligen trivs med vad jag håller på med, säger han.

Text: Ola Danielsson, publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 2/2009

Länkar

BiofysikBiokemiPersonporträttProfessor