Anna Josephson: Ungdomar förstår inte hur skör hjärnan är

En frisk fläkt i det neurokirurgiska mansväldet är ett omdöme man hör om hjärnforskaren Anna Josephson. Unikt prestigelös ett annat. Att hon är en engagerad person är svårt att ta miste på. Och att engagemanget sträcker sig långt utanför den egna forskningen visar sig inte minst i det senaste projektet: en bok om hjärnan till landets alla niondeklassare.

Bild på Anna JosephsonSynapsklyfta, spindelvävshinna, pyramidbana, centralfåra. Det kan låta som poesi för en oinsatt. För Anna Josephson är dessa anatomiska benämningar av olika delar av hjärnan välkända begrepp. Det hindrar henne inte från att utnyttja ordens inneboende magi.

– Som pedagog känner jag mig ibland som en hjärntvättare. Vare sig det gäller medicinstudenter eller niondeklassare - om man berörs av något så minns man det också. Det måste man utnyttja när man lär ut, säger Anna Josephson.

Själv berördes hon starkt i samband med dödsmisshandeln på Kungsholmen i oktober 2007 då 16-årige Riccardo Campogiani sparkades ihjäl av andra ungdomar. Anna Josephson hade just varit med om att ge ut en bok om hjärnan. Ett kapitel handlade om trauman mot hjärnan.

– Då kände jag att nu är det dags för oss forskare att rycka ut och tala om för ungdomar hur känslig hjärnan är för yttre våld. Moderna unga människor saknar materialkänsla, de förstår inte hur sköra vi är, säger Anna Josephson.

Engagemanget resulterade i hennes senaste projekt: en bok om hjärnan riktad till landets alla niondeklassare. Tillsammans med kollegan Lars Olson, professor i neurovetenskap, arbetar hon nu intensivt med boken som ska ta upp hur hjärnan påverkas av våld, droger, poker- och dataspelande samt psykisk press som mobbning. Att koppla kunskapen om hjärnan till sammanhang som berör ungdomar är ett pedagogiskt knep som gör att kunskapen stannar kvar, menar Anna Josephson. Budskapet är att man måste ta hand om sin viktigaste kroppsdel.

– Du är din hjärna! Hjärnan är människan och därför är den så enormt viktig - man måste gulla med den från dag ett till sista dagen.

Modesty Blaise som förebild

Sin egen hjärna verkar Anna Josephson ha gullat bra med - toppbetyg tog henne in på Karolinska Institutets läkarutbildning 1978, något som hon velat så länge hon kan minnas. Och med Modesty Blaise som förebild - "hon är stark och cool men ändå kritisk" - sökte hon sig till läkarnas kanske mesta statusyrke - neurokirurgin. Det passar henne av flera anledningar.

– Att operera är en tripp för mig. Jag känner flow - jag sugs in ett sammanhang där tid och rum står stilla. Jag är inte hungrig, inte törstig, vet inte om det är natt eller dag. Tankarna handlar inte heller om den person vars hjärna eller ryggmärg jag opererar, då skulle jag kunna bli nervös. Nej, målet är bara att göra något trasigt helt och fint igen. Att jag åstadkommer något är mycket påtagligt. Att effekten syns omedelbart är också en del av tillfredsställelsen. Till skillnad från invärtesmedicinaren, som kan få vänta i månader på resultatet av en behandling, får jag som kirurg direkt feedback.

Även inom forskningen känner hon ofta flow. Det egna avhandlingsarbetet handlade om ryggmärgsskada: med målet att få förlamade att gå. Dit hann hon inte men hon försäkrar mig om att vi inom en relativt snar framtid - men kanske inte under hennes livstid - kommer att ha ett läkemedel som åtminstone starkt kan begränsa ryggmärgsskadans bestående effekter för dem som drabbas.

När jag frågar vad som utmärker en duktig forskare tänker Anna Josephson en lång stund. Hon kommer slutligen fram till att det är gnetandet. Att aldrig ge upp, trots motgångar. Själv anser hon sig vara en hyfsad gnetare, "men det finns de som är värre". En positiv framåtanda i kombination med effektivt problemlösande och en förmåga att lyfta fram och stötta medarbetare är andra egenskaper som troligen hjälpt henne. Motgångar hanterar Anna Josephson gärna tillsammans med andra. Att samarbeta med unga positiva människor ger henne tröst och nytändning. Men hon erkänner att när hon får avslag på forskningsansökningar eller när ett projekt inte fungerar blir hon "jätteledsen".

– Det är katastrof - att lägga ner tid, kärlek och engagemang på en ansökan som man sedan får avslag på stjäl mycket energi. Men motivationen väger ändå tyngre, att se en förlamad människa räcker för att få mig att vilja gå till jobbet.

För åtta år sedan svajade Anna Josephsons värld, hon drabbades av ledgångsreumatism och tvivlade på sin förmåga inte minst som kirurg.

– Att jag då hade en fot i forskningen hjälpte mig igenom den situationen, min hjärna fungerade ju fortfarande som den skulle även om kroppen inte lydde.

Sjukdomen fick henne att tacka ja till ett erbjudande om att bli universitetslektor där hon samtidigt kunde bedriva forskning. Idag arbetar hon endast en halv dag i veckan med patienter. Det var också forskningen som kom med räddningen - nya läkemedel i form av så kallade monoklonala antikroppar gör att Anna Josephson idag känner sig helt frisk.

– Jag joggade i morse, berättar hon och prisar reumatologisk grundforskning.

Varför vi lär oss är viktigt

Sedan disputationen har hon breddat sitt forskningsintresse till att innefatta även minne och pedagogik. Det var i sin pedagogiska forskning som hon gjorde sitt mest förvånande forskningsfynd. Läkarstudenter som studerar sista terminen minns mycket lite av det de lärde sig under sina första år, däribland anatomi.

– Kollegorna på neurologen och kirurgen klagade på att studenterna inte kunde någonting. Vi gjorde en studie där studenter på elfte terminen fick göra samma prov som de gjort efter sina två första års prekliniska utbildning. Resultatet visade att de glömt det mesta som de några år tidigare arbetat så hårt för att lära sig. Inte bara jag, utan även studenterna själva var chockerade över resultatet.

Det fick henne att engagera sig i pedagogiska frågor och som medlem i programnämnden för läkarutbildningen vid Karolinska Institutet har hon varit med och utformat det nya läkarprogrammet som hon hoppas och tror ska ge studenterna mer bestående kunskaper.

- Det viktiga är att studenterna hela tiden är medvetna om varför de lär sig något. Jag vill ge dem en inneboende anatomisk självkänsla.

Anna Josephson har en unik kompetens då hon förutom sin kliniska närhet dessutom ägnar sig både åt neurovetenskaplig och pedagogisk forskning och handleder studenter i båda ämnena. Hennes intresse för pedagogiken och hennes övertygelse om dess betydelse märks tydligt. När vi kommer in på den "pekofili" som hon menar råder - att vetenskapliga forskningspublikationer är det enda som räknas om man vill göra karriär vid universitetet - blixtrar hon till.

– Pedagogiska meriter väger alldeles för lätt på Karolinska Institutet. Det är ett problem som måste lösas, KI kommer att halka efter i status om vi inte satsar mer på pedagogiken. Det är tack vare att jag just nu har en utmärkt chef som värderar pedagogik som jag kan ägna mig mycket även åt detta, säger Anna Josephson.

Text: Cecilia Odlind, publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 3/2008

Länkar

NeurovetenskapPersonporträttProfessor